Om mobbning

Mobbning på skolan (och andra ställen) har en negativ inverkan på den mentala hälsan. Studier* visar att mellan 47 och 64 procent av vuxna patienter i den psykiatriska öppenvården rapporterar om skolmobbning. Dessa mådde signifikant sämre än de icke-mobbade. Ju mer mobbning, desto längre behandlingstid krävs**.

​

Mobbning innehåller två moment. Det ena är den psykiska eller fysiska misshandeln som offren inte kan försvara sig mot och som typiskt leder till en negativ självuppfattning (svag, misslyckad). Det andra är svek; att inte ha fått hjälp av lärare eller passiva åskådare (bystanders). Många offer tolkar det som om att de är värdelösa eller inte förtjänar hjälp. 

 

Det är också dessa två moment som skapar problem för människor flest. Bara det ena momentet räcker för att skapa en negativ självuppfattning. Men självuppfattning uppstår inte isolerat. Känslor och behov är också aktiverade, t.ex. ilska, ledsenhet, skam och skuld och behovet att kunna försvara sin kropp och heder.

 

De som mobbar och trakasserar andra beskrivs ofta som oempatiska, nedlåtande och kontrollerande. De väljer noggrant ut sina offer. Barn och andra med t.ex. funktionsnedsättelser är tacksamma offer eftersom de kan retas till att överreagera och därmed få skulden för mobbningen. Målet är att säkra sig själv en position och slippa bli offer själva.  

 

Att dra sig undan brukar inte heller hjälpa. De flesta mobbeoffer försöker därför att göra sig osynliga och undvika att involvera sig med andra. Det gäller också offer för andra svåra livshändelser. Det fungerar några år men hindrar dem på lång sikt att uppnå sin potential och förverkliga sig själva. Dessutom blir det mycket självkritik och ensamt i längden.